juliahobbyfotograf

Alla inlägg den 2 februari 2016

Av Julia - 2 februari 2016 11:00
Tears stream down your faceWhen you lose something you cannot replace

De där orden som finns längst upp i detta inlägg beskriver så väl vad jag känner när jag ska försöka tala om Anita, försöka skriva ner vad som gör så ont och varför tårarna rinner när jag skriver detta inlägg. Detta inlägg är förinställt alltså kommer det publiceras en bestämd tid som jag har bestämt.


Så, nu är det den 2 februrari, 2016! Det är exakt 1 år sen Anita dog. Ett år sen jag föll ihop i gråt, pappa som försökte behärska sig när han berättade den jobbiga sanningen. Jag kände på mig hela vägen hem i bilen att nu, nu har det hänt. Jag hade blivit förvarnad att hon kan hinna dö innan jag kommer hem från praktiken. Hon hade inte dött när jag vaknade på morgonen, men runt 11-12 på förmiddagen somnade hon in. Jag kommer ihåg hur jag satte mig i soffan och försökte förstå vad som faktiskt hade hänt. Var det verkligen sant? Är det verkligen sant? Nej, det får inte vara sant!

Detta har och är en av de svåraste sorgerna hittills för mig! Jag har känt henne sen jag föddes, alltså i hela 20 år har hon varit vid min sida. Vi har haft både upp och nergångar, men mest uppgångar. Jag blev mera nära både farfar och Anita när mina diagnoer fastställdes, det kändes som de fick ännu mera förståelse och jag kunde alltid ringa och tala med dem sa Anita om jag behövde. Jag pratade ofta med dem när jag var där om mina bekymmer och sånt som gjorde mig ledsen och rädd. 

Nu kunde jag inte göra det mer, jag kan fortfarande och pratar fortfarande med farfar om jobbiga men också glada saker. Men, den där extra famnen som man kunde bli kramad av. Den finns inte där längre, hur ska jag någon kunna läka ihop det såret som blev i min kropp? Kommer jag någonsin komma över hennes död? Kommer sorgen bli lättare ju fler månader det går?  Frågorna var så många, så få svar!

Begravningen var riktigt jobbig! SÅ mycket tårar som rann.. jag kollade enbart rakt fram och ville inte riktigt möta min blick på bilden på henne, för då blev det så äckligt förståligt. Hon var verkligen död på riktigt, jag ville inte ens på begravningen inse att det var hon som låg där, att det var hon som var där i kistan. Jag trodde enda in i det sista att hon skulle komma in där i kyrkan... men så var ju självklart inte fallet!

 

Det har inte varit ett lätt år och det blir inte lättare heller just nu, jag har besökt hennes gravplats en gång. Jag ska göra det i eftermiddag igen, säga hej till henne och försöka orka gå fram till platsen. Det gör så ont och jag vet att jag kommer bli så ledsen när jag väl kommer fram. Jag ska försöka orka ta mig fram till platsen... denna gång gör jag detta själv! Jag behöver få vara själv där, för att bearbeta mina känslor och tankar..

 

Här är ett par texter som jag har skrivit under året om min sorg efter Anita:

 

Just open your eyes one more time, can’t you just open your eyes and look at us?

We miss you so much; we want you to walk with us on this earth. We don’t want you to fly up in the sky and looking down on us. We want you here with us.

If I could wish for one thing, that thing would be to have you here with us again. Seeing you smile and being happy, but most of all. I want you to be healthy again, don’t have the stupid pain and that you have become a winner of the cancer.

But this thing is only something that I can dream and wishing about, there will never be true. Cause you can’t take a dead person down from the sky and make it alive again on earth. Even that I want that, it can’t be true and it can’t happen. That’s why it’s hurting so much. That’s why tears are coming from my eyes when I think about it.

Everything you wish for can’t just become true. That’s something I have learned now and it does hurt. 

 


Älskade Anita




Var ska jag börja? Så mycket tårar som vill ut, av saknad från dig. Finns så mycket jag vill skrika ut. Jag vill skrika ut min sorg, låta gud ta den och ta bort den från mig. När jag skriker vill jag att änglarna öppnar upp dörren och släpper ner dig till jorden igen. Jag vill att du ska vara där farfar och jag är. Jag vill att du ska få fortsätta leva ditt liv ihop med farfar, för han behöver dig. Jag, mina bröder och min familj behöver dig. Varför kan inte änglarna låta mig se dig igen? Varför ska du vara en ängel som man inte kan se? När jag blundar ser jag dig framför mig, ser dig glad och lycklig. Om jag vill se dig som en ängel måste jag själv först dö, men det är allt för tidigt för mig att lyftas upp till himmelriket. Jag kommer få vänta minst 60 år innan jag kan se dig igen. Varför ska livet vara så orättvist? Varför tas personer ifrån en som man behöver, som behövs här?


Du var min farfars fru, min låsas/extra farmor. Men vi sa aldrig de orden, vi sa ditt namn för det var så du ville att vi skulle säga. För mig var du farfars nya fru, som älskade mig väldigt mycket. Som brydde sig om mig, som ville mitt bästa. Som fanns där när det var jobbigt och svårt, som lyssnade när jag pratade. Som fångade mig när jag gjorde misstag.



Men du blev sjuk, på kort tid blev du väldigt sjuk. Jag kommer ihåg när jag åkte till sjukhuset för att träffa dig. Paniken som flödade i min kropp, ögonen som tårades när jag gick in i rummet. Även att du såg relativt pigg ut så kände jag på mig att det kanske inte är många gånger kvar som jag får se dig. Du såg som sagt relativt pigg ut, du hälsade och kramade mig. Jag blev så glad över att du orkade krama mig, den dagen löste vi ett korsord ihop med farfar. När jag gick fick jag en kram till av dig och du höll i min hand och sa ” vi ses snart igen ” denna gången gjorde vi faktiskt det.



Sista gången jag såg dig var den 25 januari 2015. Du tog min hand när jag skulle åka hem och sa ” vi ses efter att jag har varit på sjukhuset” sen släppte du min hand. Sen dess har jag inte sett dig, åtta dagar senare somnade du in. Du blev en ängel, gud öppnade upp sina armar och välkommande dig till himmelriket. Den 18 februari sa vi hejdå till dig, för den 2 februari somnade du in.


Jag ville inte förstå, jag kände mig maktlös. Förtvivlad, lika förtvivlad som jag känner mig nu när jag trycker på tangenterna för att kunna skriva till dig. Varje dag känner jag av sorgen, men varje dag rinner inte tårarna. Tårarna forsade på begravningen, jag blundande för att försöka se dig. I mitt huvud fick jag upp en bild av dig, du fanns där när vi sa hejdå till dig. Men du borde ha funnits hos oss, precis bredvid oss och det borde inte ha varit en begravning. För du borde finnas kvar hos oss, jag är så himla trasigt ledsen över att du förlorade kampen mot cancern.


När jag fick veta att du hade cancer så visste jag att du skulle dö. Alla andra sa att det kanske inte händer, att du fortfarande kan vinna över den. Men eftersom jag så ofta läser om folk som dör i cancer så kunde jag inte tro på det. Jag fick tyvärr rätt, inget som jag är glad över. Utan jag är alldeles förskräckligt ledsen över det.



Anita, snälla kom tillbaka!


Vi behöver dig här på jorden och du behöver oss! Änglarna vandrar med dig i himmelriket, gud försöker trösta mig. Men just nu vill jag ha en kram av dig, snälla? Du är otroligt saknad och kommer alltid vara det. Jag älskar dig <3


Snälla, kom tillbaka! 

 


Le, skratta, vara glad, gråta, känna frustration, ensamhet, övergivenhet, inte tillräckligt bra. Att gråta och skratta om vartannat. Det är så sorgen fungerar, jag vill le men samtidigt bara gräva ner mig under täcket och låta tårarna rinna tills de tar slut. Jag vill att hon ska finnas, finns här på jorden och vandra med oss. Vissa låtar framkallar tårar, ser henne framför mig. Jag vill att min farfar ska vara glad och lycklig igen, precis som han var när hon levde. Innan hon blev sjuk. Jag vill att hon ska se oss utvecklas, hur mina bröder tar studenten, blir stjärnor i friidrott. Jag vill att hon ska se hur jag blir en bättre fotograf, som skapar minnen värda att minnas. Jag vill att hon ska se farfar, se när farfar är glad och skrattar. Vill att hon ska se när farfar bygger något i sin verkstad.



Men mest av allt vill jag att hon ska vandra på jorden med oss, vara en del av oss och fortsätta leva sitt liv. Sådär bra som bara hon kunde, jag vill inte att det ska vara sant att hon är borta.


Visst, visste jag att hon skulle dö detta år. Men jag hade ett hopp om att hon skulle somna in senare på detta år. Inte så tidigt. Eller inte alls somna in detta år, utan att hon skulle leva kvar det här året och flera år. Att hon skulle vinna över cancern. Det är inte rättvist att en sån fin person behöver dö i en ond sjukdom. Det är inte rättvist! Inte rättvist någonstans, jag vill bara att allt ska vara som vanligt igen.


Jag vill se henne här igen, bara se henne. Krama henne eller enbart bara se henne. Det hjälper inte med tankarna i huvudet och bilderna, jag vill se henne framför mig. Snälla? Låt ett mirakel ske, snälla?


 

 

Jag har nog egentligen inte fattat på riktigt att du är död. Men nu känns det mer verkligt på något sätt. Nu vet jag att du är nergrävd i marken i en urna, det lilla som finns kvar av din kropp. Nu känns det mer verkligt på något sätt men samtidigt så overkligt. Mina hjärnspöken säger att du fortfarande finns kvar och att du kommer finnas kvar när jag kommer hem till farfar nästa gång och när man är ledsen så vill man tro på det.

När jag sitter och skriver så känns det som om att någon har lagt sin hand på min axel, det känns som om att det kunde vara din hand Anita, det känns som om att någon står bakom mig och kollar på det jag gör. När jag går omkring hemma hos farfar känns det som om att någon följer efter mig och håller min hand, när jag sätter mig ner så känns det som om att någon sitter bredvid. Som en skugga som inte syns, kanske är det ditt spöke som är där för att vaka över mig och farfar? 

 

Låtarna spelas i mina hörlurar, vissa låtar och låttexter är väldigt beskrivande på hur jag känner mig och hur min sorg efter dig är. En låt jag lyssnar på är ”what hurts the most” vad är det som gör mest ont i svensk översättning. Ja vad är det egentligen som gör mest ont? Det är nog flera saker som binder samman smärtan i sorgen som jag känner. En sak som verkligen gör väldigt ont är att jag inte kan lyfta telefonen och ringa till dig, jag kan inte höra din röst mera förutom om jag tittar på gamla filmer där du finns med i. Men den rösten som du hade de senaste åren när du levde, den har jag inte inspelad. Den rösten som sa det där till mig i januari. Den rösten kommer jag aldrig mera höra, jag kommer heller aldrig mera kunna se dig. Du kommer aldrig mer kunna titta på mig med de snälla ögonen och säga något till mig. Även om du ser mig från himlen så ser inte jag dig. Du kan se allt jag och farfar gör, du kan se när vi gråter och sörjer dig. Du kan se när vi är glada och skrattar, du kan se oss när vi fotar. Men vi kan fortfarande inte se dig.


En annan låt som beskriver min sorg är ”If I could see you now” precis som jag skrev ovanför. Du kan se oss hela tiden medans vi inte kan se dig.

När du dog så försvann en trygghet. Jag är uppbyggd av fem tryggheter. Mamma, pappa, farmor, farfar och dig Anita. Nu har jag bara fyra tryggheter kvar. Jag skulle vara helt komplett om jag hade fått ha min femte trygghet kvar. Du var en stor trygghet, som hade en stor plats i mitt hjärta och nu fattas det en bit. En bit som aldrig går att ersätta med någon, biten kan ersättas lite men aldrig på samma sätt och bygga upp en ny trygghet för någon person tar år för mig. Därför har dessa fem tryggheter formats med tiden och nu har de varsin plats i mitt hjärta.

Hur jag ska kunna ersätta din plats med någon ny person vet jag inte hur det ska gå till. Denna del av mitt hjärta med tryggheter kommer från och med nu bara ha fyra bitar. Det går verkligen inte att ersätta dig med någon, hur kan man ersätta någon när personen i fråga innan redan var hur bra som helst? Det går inte för mig att ersätta någon med Anita.

Anita, hoppas du har det bra där du är nu! <3

 

 


Det finns så mycket texter som jag har skrivit under året, det är så jag får ut mina känslor och tankar! DU är sååååå saknad Anita, jag önskar att du var här med oss just nu <3


Det blev en lång text, men det har ändå gått 1 år så tyckte det kunde få bli ett långt inlägg...!

Tack till er som orkade läsa..<3


:'(

 

 

 

ANNONS

Presentation


Hej! Heter Julia och är 22 år!
Hobbyfotograf här, är en stor hockeynörd!
Jobbar som registrerare/motläsare på SMC Motala
Jag fotar framför allt natur, landskap och vatten foton! Brukar ibland fota porträtt.
Gillar även att fota kultur av olika slag.

Fråga mig

11 besvarade frågor

Omröstning

Vilken smartphone är bäst?
 Samsung?
 Iphone?
 Nokia?
 Sony Ericsson?
 LG?

Kalender

Ti On To Fr
1
2 3
4
5
6
7
8 9 10 11
12
13 14
15 16
17
18
19
20
21
22 23 24 25 26 27 28
29
<<< Februari 2016 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ juliahobbyfotograf med Blogkeen
Följ juliahobbyfotograf med Bloglovin'

Bloglovin

Bloglovin

Instagram

Instagram

Instagram

  Följ mig gärna på Instagram :)

Besökstoppen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se